FÖREBYGGA ELLER DÖLJA SYMTOM

Nedan är en saga som är återgiven av Dagens Homeopati som ursprungligen lånat den från  Natural News.

Det var en gång en stad som hette Allopat. Staden hade många invånare med gator och många bilar. Men på grund av en begränsad ekonomi fanns varken stoppskyltar eller trafikljus i Allopat. Inte överaskande var trafikolyckorna vanliga och bilar kraschade in i varandra i nästan varje vägkorsning. Bilverkstäder, försäkringsbolag och sjukhus hade blomstrande tider. När befolkningen i Allopat växte ökade trafikolyckorna till alarmerande nivåer.

Av desperation anlitade staden Dr West, som kom och gjorde en grundlig utredning. Han undersökte stadens gator noga med mikroskop, kemiska analyser och dokumenterade och analyserade väldigt noga. Slutligen kom doktorn fram till att staden led av bromsspårssjukan. Han hade funnit ett nästan 100% samband mellan bromsspår och trafikolyckor. Dr West hyllades av stadens invånare som den skicklige läkare han var. Staden betalade dr Wests konsultarvode och man frågade den gode doktorn om han visste en metod som kunde bota bromsspårssjukan.

Dr West som nyligen hade varit på en resa till Hawaii, betald av ett kemiföretag som tillverkade särskilda kemikalier som brukar användas vid bromsspårsjukdomar, kunde utan problem rekommendera ett bra botemedel. Han sade att det lätt gick att bota sjukdomen genom att belägga vägarna med teflon. Beläggningen skulle göra vägarna nästan friktionsfria och det skulle då inte uppstå några bromsspår när bilarna bromsade. Kommunalfullmäktige tyckte det lät som en bra idé och staden lånade upp pengar så de hade råd att täcka alla gator med teflon. Inom några veckor var alla bromsspåren borta och gatorna var släta och fina.

Dr West fick sitt arvode, alla var glada och nöjda trots att det hade blivit ganska dyrt. Men det var ju viktigt att få bra experthjälp och bli av med alla trafikolyckor. Men det blev ändå inte riktigt bra och olyckorna fortsatte. De till och med ökade. Sjukhusen blev överfulla av trafikskadade och bilverkstäderna gjorde stora vinster. Många av stadens invånare såg chansen att tjäna stora pengar och började starta bilfirmor och verkstäder eller investerade i redan befintliga. Olyckorna bara fortsatte och bilverkstädernas ägare blev rikare och rikare liksom sjukhus, försäkringsbolag, bogseringsföretag och bilförsäljare samt rullstolstillverkare.  Stadens ekonomi blomstrade, arbetslösheten sjönk och ekonomerna gladde sig och sade att det var högkonjunktur i Allopat.

Men kommunalfullmäktige var förbryllad. Han som trodde att de hade löst problemet med alla olyckor. Trots att bromsspårssjukan var utrotad blev det fortfarande massor av bilolyckor.

Utanför staden bodde en gammal eremit. Han såg klart på problemet och sade – Det finns ingenting sådant som bromsspårssjuka. Det är kemiföretagen som har hittat på det, för de vill sälja teflonbeläggningar. Stadsborna blev förskräckta när de hörde eremiten, för de visste ju att bromsspårssjukan fanns, för det hade ju doktorn sagt. Och hur kunde en eremit som inte har någon utbildning påstå att bromsspårssjuka inte finns. Men eremiten fortsatte att prata och menade att problemet är enkelt att lösa. Det enda som behöver göras är att sätta upp trafikljus och stoppskyltar, då kommer trafikolyckorna att upphöra. Men kommunalfullmäktige sade att staden inte har råd med stoppskyltar eftersom alla pengar har gått åt till teflonbehandlingar. Och vad för nytta har stoppskyltar om inte teflon fungerar?

Men eremiten envisas och säger att lösningen är mycket enkel, med stoppskyltar kommer människor kunna stoppa sina bilar i tid, innan de krockar. Men stadsborna är tveksamma, om nu skyltarna fungerar då kommer ju alla kunna stoppa sina bilar i tid och det blir inga krockar längre och hur kommer det då gå med vår blomstrande ekonomi? Det kommer bli arbetslöshet och inkomsterna från verkstäderna skulle minska, importen av glas, däck stål och bilar skulle sjunka och rullstolsföretagen skulle gå i konkurs. Nej stoppskyltar var ingen bra idé.

De insåg att alla var beroende av ekonomin, och om krockarna upphörde skulle deras företag börja gå dåligt. För att förhindra detta instiftade man en ny myndighet; ”The frequent drivers Association” FDA. Denna myndighet skulle ha ansvar att godkänna eller underkänna trafikskyltar, teknik samt kemisk beläggning på stadens alla gator. Styrelseledamöter i FDA var bland annat företagsledarna i samhället, de som alltså ägde bilfirmor, ambulansbolag och tillverkning av sjukvårdsmaterial samt också förstås dr West.

Stadens invånare kände sig trygga med att FDA bevakade deras ekonomiska intressen. De visste att jobben var säkrade och att FDA skulle förbjuda alla försök att ändra på sakernas ordning. Fast det fortfarande var massor av bilolyckor i staden Allopat, var man ganska nöjd, ytterligare en tid.

Symtomlindrande metoder fungerar inte i längden. Trafikolyckorna fortsatte i förödande takt och fler och fler i staden blev sjuka, handikappade eller dog. Många blev sängliggandes, oförmögna att arbeta på grund av sina skador. Och den tidigare blomstrande Allopat förlorade sina invånare och staden började se ut som en spökstad. Efter en tid stängd man Sjukhusen och upplöste FDA.

Till slut var bara eremiten kvar, som nu sitter och målar Stoppskyltar i väntan på en ny befolkning. Han hoppas att de lyssnar bättre på honom nästa gång, när han säger att det är bättre att förebygga och ta bort orsaken till sjukdomen, än att bara dölja symptomen med symptomlindrande metoder.